Skip to content

\"\"
Svensk öronkirurgisk förening, SÖF

Riktlinjer för öronkirutgisk utbildning

Checklista för utbildning i öronkirurgi

Bakgrund: Mellanörekirurgins betydelse inom ÖNH-specialiteten har under de senaste decennierna ökat. Nya tekniker som implantatkirurgi, benförankrad hörapparat (BAHA) och otoneurokirurgiska tekniker vid operationer av tumörer i ponsvinkeln är exempel på detta. Kirurgin vid cholesteatom och kronisk otit har samtidigt förfinats genom införande av rekonstruktion och obliteration, vilket lett till att sjukdomen saneras samtidigt som hörsel och vattentålighet bevaras eller förbättras.

Målsättning: Mellanörekirurgi är tidskrävande och komplicerad samt behäftad med risker för allvarliga komplikationer. För att leva upp till de kvalitetsmässiga krav som våra patienter och huvudmän har rätt att ställa på sjukvård och sjukvårdande behandlingar, behöver också mellanörekirurgin kvalitetssäkras. Inte minst av denna anledning bör även utbildningen ges ett mätbart innehåll. Eftersom Sverige ur ett befolkningsperspektiv är ett litet land bör inte bara kvalitets- utan även kvantitetsaspekten beaktas vad gäller utbildningen av mellanörekirurger efter ST.

Huvudansvarig för utbildningen: Eftersom de flesta av landets regionkliniker bedriver alla former av mellanörekirurgi inkluderande cochlea- och skallbaskirurgi bör huvudansvaret för utbildningen ligga på regionklinikerna. Huvuddelen av utbildningen bör i dock normala kunna fullgöras vid respektive moderklinik, under förutsättning att ett tillräckligt antal operationstillfällen finns på kliniken.

Grundkrav: För att kunna utveckla och behålla förvärvad kompetens rekommenderas att varje aktiv kirurg utför ungefär 40 operationer per år. Detta motsvarar en operation per vecka. Beträffande otoscleroskirurgi är det önskvärt att varje enskild kirurg utför minst 10 stapesingrepp per år för att uppnå och upprätthålla erforderlig kompetens.

Krav på utbildningen:

  1. Varje öronkirurg under utbildning skall ha en utsedd handledare på den klinik där utbildning bedrivs. Utbildningen skall förutom direkt kirurgisk träning också omfatta deltagande i öronronder och ställandet av operationsindikationer.
  2. Innan den aktiva öronkirurgiska träningen påbörjas på patient bör varje blivande kirurg ha getts möjlighet att träna sina anatomiska kunskaper och kirurgiska färdigheter på temporalben. Dessa övningar skall handledas av erfaren kollega. Under utbildningen bör även två temporalbenskurser inom eller utom Sverige besökas.
  3. På patient bör träningen inledas med myringo- och hörselgångsplastiker. Därefter sker en successiv fortsättning med ossiculoplastiker och mastoidektomi.
  4. När dessa steg genomgått påbörjas utbildningen inom cholesteatomkirurgi. Här måste naturligtvis hänsyn tas till den eller de rådande teknikerna, som används vid respektive klinik. Vid den kirurgiska träningen bör identifiering av båggångar och facialisnerv, oberoende av teknik, särskilt beaktas.
  5. Om kliniken uppfyller kvantitetskraven beträffande otoscleroskirurgi, och utbildning till otoscleroskirurg är aktuell, så skall även detta ingrepp ingå i utbildningen. Denna läggs vanligen sist i utbildningen. Stapeskirurgi är av typen ”allt-eller-intet” – kirurgi, och trots goda hörselresultat komplicerad och behäftad med många komplikationsrisker som sensorineural hörselnedsättning, tinnitus, dövhet, smaknedsättning etc. Revisionskirurgi vid dessa fall är mer komplicerad än vid annan mellanörekirurgi.
  6. Varje blivande öronkirurg skall ges tillfälle att tjänstgöra vid sin regionklinik för att där fullfölja sin öronkirurgiska utbildning. Där ges även tillfälle att närvara vid mer komplicerad kirurgi, som cochlea-, skallbas- och atresikirurgi.
  7. Under utbildningen till öronkirurg skall utförda ingrepp dokumenteras i en portfolio. Ett förslag på hur en sådan kan se ut bifogas denna skrivelse. Av portfolion framgår vilka ingrepp som utförts, och om ingreppen utförts självständigt eller under handledning.

Dessa riktlinjer har antagits vid Svensk Öronkirurgisk Förenings årsmöte april 2008 och skall föreläggas Svensk Förening för Otorhinolaryngologi, Huvud- och Halskirurgi samt Socialstyrelsen för kännedom. Syftet är inte att utveckla en självständig subspecialitet.

Den 25 april 2008

Svensk Öronkirurgisk Förening